Tidens historia: Så här kom det till din handled
Klockan 7 ringer väckarklockan, klockan 8.30 bär det av till kontoret och klockan 19 till fotbollsträningen – vår dag är noggrant schemalagd. Men hur kom det sig egentligen att vi fick den här klocktiden som styr vår vardag? Och hur tog den sig till vår handled? Här nedan får du veta sedan när man egentligen vet ”vad klockan är” och sedan när vi alltid har tiden under uppsikt.
Att stämma träff förr och nu
Att bjuda vänner eller familj på middag är enkelt i dag. Man anger en tid, och gästerna står tillsammans vid dörren när allt är förberett. Men hur gick det egentligen till innan det fanns klockor? Då orienterade man sig efter yttre omständigheter, till exempel solens ställning, eller så bestämde man träff ”vid skymningen” eller ”vid tuppens galande”. Beroende på hur man tolkade den formuleringen var maten ibland inte färdig än eller redan kall – eller så hade gästen redan gått igen. Man tog helt enkelt inte så noga på det.

Tiden har sitt ursprung i klostret
Redan babylonierna delade in dag och natt i tolv avsnitt, men exakta klockslag har inte funnits särskilt länge. Den strikta indelningen av dagen kommer från klostren, där timslagen angav takten för munkarnas och nunnornas arbets- och bönestunder. Detta togs så småningom även över av städerna, där de offentliga timklockornas ringning till exempel var signalen för att öppna och stänga stadsportarna, medan kyrkklockorna tillkännagav den kommande mässan. Timmarnas längd baserades på ljus-, vatten- eller solur och varierade beroende på plats och årstid. Soluret uppfanns av de gamla egyptierna för cirka 5 000 år sedan. Det är cirkelrunt med flera tidsavsnitt. Tidmätning var dock bara möjlig på dagen i solljus. Oberoende av tid på dygnet var vattenuret, precis som timglaset som följde och det så kallade hjuluret från 1300-talet och framåt. Hjuluret innehöll redan de första grundelement som fortfarande finns i mekaniska ur i dag: Det hade en foliot, en inte fullt lika gångsäker föregångare till den oro som används i dag.
Hur en exakt klocktid uppstod
Utvecklingen av en exakt tid tog sin början först på 1300-talet. Då spreds mekaniska urverk och slagverk från Italien över hela Europa. Därmed kunde varje medborgare ta reda på vad klockan hade slagit, hur länge han fick arbeta eller när han behövde ge sig av till ett möte. Till en början hade mekaniska ur gångavvikelser på 15 minuter per dag. Under de följande decennierna blev de dock allt exaktare. Klocktiden skilde sig emellertid från stad till stad, så att varje enskild ort i praktiken utgjorde en egen tidszon. Det fanns ingen enda korrekt tid. Hur otroligt det än kan låta i dag orsakade dessa skillnader knappast några problem. Eftersom man bara kunde ta sig från en stad till en annan genom långa resor spelade tidsskillnaden sällan någon roll.

Ekonomin kräver enhetlighet
Detta förändrades dock på 1700-talet, när kravet på en synkroniserad tid blev högljuddare på grund av ökande handel och trafik. Framför allt för posten var en allmängiltig tid avgörande för att försändelser skulle kunna levereras som överenskommet. Industrialismens fabriker markerar slutligen avskedet från vaga tidsberäkningar. Tiden blev en ekonomisk resurs, och offentliga visarur med exakt minut- och sekundvisning spreds. En bindande enhetlig tid finns i Tyskland först sedan 1893. Det var järnvägen som såg till det, eftersom dess tidtabeller måste bestämmas på minuten. Att synkronisera hela landet var därför nödvändigt, och därmed var milstolpen lagd för den moderna världen med exakt timing så som vi känner den i dag.
Alltid ha tiden med sig
Uppfinningen av armbandsuret var naturligtvis enormt hjälpsam för att alltid ha koll på rätt tid och hålla viktiga tider. I dag sitter det helt självklart på handleden, men egentligen har tidmätaren för armen bara funnits i omkring 200 år. Under den tiden har den också genomgått en anmärkningsvärd utveckling. Sedan tiden hade blivit så betydelsefull kom fickur ut på marknaden. De tillverkades till en början av låssmeder, eftersom det ännu inte fanns några urmakare. De nya tidmätarna var ganska stora och fästes oftast i kedjor eller band. Män bar dem i västfickan, kvinnor runt halsen. Till en början var de dock som kostsamma lyxföremål bara tillgängliga för adeln, och vanliga medborgare fick fortfarande orientera sig efter stadsklockorna och andra ledtrådar.

Från fickan till handleden
När oron och balansfjädern uppfanns på 1400-talet blev det också möjligt att bygga mer exakta ur och att göra boetten mindre. År 1812 tillverkade Abraham-Louis Breguet på begäran av drottning Caroline Murat, Napoleons syster, det första kända armbandsuret. Denna nya typ av klocka behövde dock sin tid för att vinna gehör i samhället. Först i slutet av 1800-talet valde redan många damer klockan för handleden. Männen föredrog däremot fortfarande fickur vid den här tiden; armbandsuret ansågs vara ”feminint” – men även för dem skulle det bli framtidens klockform. Till slut märkte dock även männen att det ibland var ganska opraktiskt att behöva dra upp klockan ur fickan varje gång för att läsa av tiden. Om man utförde en uppgift med båda händerna var det ett svårt eller rent av omöjligt företag. Av den anledningen formgav Louis Cartier 1904 Cartier Santos, det första armbandsuret för män. Den är uppkallad efter hans vän, flygikonen Alberto Santos Dumont, som inte hade någon möjlighet att kolla tiden medan han flög. Därmed föddes också den första tidmätaren i den populära klockkategorin pilotur. Santos är än i dag en central och ytterst populär kollektion från Cartier. Det första tyska armbandsuret var en ”Darling” från Thiel i Ruhla i Thüringen och kom ut på marknaden 1912.
Mer från Klockor och teknik
Alla artiklar
Klockor och teknik Klockvridare och att dra upp en automatisk klocka: när den lönar sig och hur ni ställer in den

Klockor och teknik Mekanisk klocka eller smartwatch? Därför behöver ett urverk ingen uppdatering

Klockor och teknik 100 år av Rolex Oyster: så föddes det vattentäta armbandsuret – och vad vattentäthet betyder i dag




























